Debattartikeln publicerades i Dagens Industri 2026-02-12.
I veckan samlas EU:s stats- och regeringschefer i det pittoreska slottet Alden Biesen i östra delen av Belgien för vad som EU-protokollet beskriver som en ”retreat”. Men i stället för vila, återhämtning och reflektion ska Europas ledare diskutera hur arbetet med att stärka europeisk konkurrenskraft kan accelereras.
Framstegen under de 18 månader som gått sedan Draghi-rapporten kan dock inte beskrivas som annat än minimala.
Samtidigt som de hypotetiska kostnaderna för att inte ha ett enat Europa är väldokumenterade sedan länge, stiger de reala kostnaderna förknippade med bristande europeisk konkurrenskraft, vilka drivs av såväl interna strukturproblem och välbekanta externa omvärldsfaktorer.
Allt fler europeiska företag upplever sig trängda mellan dessa inhemska, många gånger självorsakade strukturproblem och externa faktorer. De exportorienterade strategier som många verksamheter implementerat står nu exponerade för geopolitiska spänningar, tariffer och andra typer av handelshinder. Mot denna bakgrund hade nog många förväntat sig ett brett politiskt stöd för EU att möta den växande internationella osäkerheten genom förnyade ansträngningar att stärka våra multilaterala samarbeten samt en politisk beredvillighet att sluta avtal med likasinnade globala partners.
Tyvärr tycks delar av Europas politiska ledarskap ha beslutat sig för att göra tvärtom och i stället underminera dessa försök. Med en liten majoritet lade Europaparlamentet EU-Mercosur-avtalet på is upp till två år, endast dagar efter att det undertecknats.
Den politiska taktik som föregick detta framstår som anakronistisk i en osäker och oförutsägbar värld och riskerar att stå Europa dyrt. European Center for Political Economy presenterade nyligen en studie som uppskattar att EU, genom att inte ratificera Mercosur, offrar 183 miljarder euro i exportvärden och 291 miljarder euro i utebliven BNP. Förhalandet av avtalet och den politiska populism som det handlar om skadar Europas trovärdighet som tillförlitlig partner. Europa behöver kollektiv handlingskraft och leverans på utfästelser om stärkt konkurrenskraft, inte denna tröghet.
Parallellt med detta måste Europa maximera sin ekonomiska potential genom att åtgärda de strukturproblem som vi själva har rådighet över. Nyckeln ligger i den inre europeiska marknaden, där kostnaderna för fragmenteringen är uppenbara. Internationella valutafonden visar att de kvarvarande barriärerna motsvarar tariffer på 44 procent på varor och hela 110 procent på tjänster. Det välkända tyska ifo institutet uppskattar i sin tur att om dessa barriärer minskade med 25 procent skulle de långsiktiga bruttoförädlingsvärdena inom EU stiga med 350 miljarder euro.
Att handla med service över EU-ländernas gränser är dessutom nästan dubbelt så dyrt som servicehandel inom nationsgränserna.
Europeiska Centralbanken konstaterade i januari att handelsfriktionerna på den inre marknaden bedöms vara betydligt mer betungande än de tariffer som Donald Trump har hotat med. Att handla med service över EU-ländernas gränser är dessutom nästan dubbelt så dyrt som servicehandel inom nationsgränserna.
Att invänta ett nytt Eureka-ögonblick likt Maastrichtfördraget 1992 eller att regelbundet publicera konkurrenskraftskommunikéer kommer inte att lösa Europas allvarliga konkurrenskraftsproblem. Den kommande ”single market roadmap” måste tydligt identifiera vägen framåt och angripa dessa barriärer.
Dagens problem på den inre marknaden löses inte genom svulstiga politiska gester, utan genom leverans på tidigare utfästelser. Det kräver ett systematiskt avlägsnande av oproportionerliga regelverk och regelbördor, baserat på evidens och i nära samarbete med näringslivet. Detta arbete ger få rubriker, men är avgörande för Europas ekonomiska säkerhet och autonomi.
En stärkt inre marknad förutsätter en politisk vilja från medlemsstaterna, så även Sverige. Åtgärder och regleringar som framstår som adekvata på nationell nivå kan likaväl utgöra ett hinder för att realisera Europas samlade ekonomiska potential. Många gånger har det visat sig svårt för medlemsländer att acceptera kompromisser med sina egna modeller. Men det finns intressanta undantag, där till exempel Beneluxländerna och de baltiska länderna under många år har verkat för ekonomisk integration och ökat samarbete.
Den inre marknaden har inget egenvärde i sig själv och ska inte ses som ett politiskt verktyg för vitt skilda målsättningar. Den är en mekanism utformad för att främja fri rörlighet för människor, kapital, varor och tjänster. Med politiskt engagemang på högsta nivå kan den utvecklas till en ekonomisk superkraft som driver tillväxt och stärker EU:s globala inflytande.
Vi uppmanar därför EU:s politiska ledare att vid mötet på Alden Biesen omfamna en ambitiös strategi för fortsatt ekonomisk integration.
Valdimír Dlouhý, president Eurochambres, tidigare tjeckoslovakisk ekonomiminister och tjeckisk industri- och handelsminister.
Johan Eklund, vd Sydsvenska Industri- och Handelskammaren, styrelseledamot Eurochambres, professor BTH
