Artikeln publicerades i Sydsvenskt Näringsliv #2 2025. Författare: Julia Jarvi.

Den som bor i Öresundsregionen idag har nog svårt att föreställa sig en tid utan Öresundsbron. Fastän det bara är 25 år sedan bron kom till, känns det helt självklart att den står där. Historien om Öresundsbron är lång och har tagit många tvära vändningar innan den slutligen blev verklighet.

Den 15,9 kilo­meter långa bron började byggas i okto­ber 1995 och stod färdig juli 2000. Det var invigning med pompa och ståt, kungligheter, kändisar och politiker på plats från båda länderna. Det var också slutet på en utdragen politisk kamp med stark lobbyverk­samhet för och emot bron. Debatten var stundtals så hätsk att det rådde djup splitt­ring ända upp i regeringen. Öresundsbron förändrade regionen i grunden – inte minst vardagslivet för invånarna och näringslivet i Malmö och Köpenhamn.

År 1872 togs det allra första initiativet till en fast förbin­delse i Öresund, då mellan Helsingborg och Helsingör. Två privata aktörer såg en möjlighet att transportera kol mellan Helsingborg och Helsingör via en tunnel. Den danska sidan var inte intresserad och idén blev liggande. Sedan dess har olika idéer om broar, tunnlar och även en gemensam flygplats diskuterats många gånger under olika regeringsstyre. Strax efter andra världskri­gets slut lyftes idén återigen men nu en bro mellan Malmö och Köpenhamn. Konkreta planer lades fram. Många olika aktörer inom politiken och näringslivet har varit in­blandade genom åren, vilket på olika sätt förändrat och skjutit upp brobygget.

Några viktiga årtal att peka ut är 1964–1967 då det görs en utredning som kommer fram till att en bro mellan Malmö och Köpenhamn är logistiskt bättre än Helsingborg–Hel­singör. Under de kommande decennierna får frågan ett allt större politiskt intresse vilket också gör det till en fråga för vanligt folk. 1973 sker en över­enskommelse om planen att bygga en bro Malmö–Köpen­hamn, en tunnel Helsing­borg–Helsingör samt en flyg­plats på Saltholm. Projektet godkändes av dåvarande mi­nistrar i båda länderna och svenska riksdagen. Projektet uteblev dock eftersom det danska Folketinget aldrig kom till ett beslut. Inte förrän i början av 1980-talet ökade intresset återigen från Dan­mark, som hade börjat funde­ra på en förbindelse över Sto­ra Bält (mellan Själland och Fyn), vilket gav ny fart till Öresundsbron.

Politik och miljö

Det var under 80- och 90-talen som broplanerna blev alltmer verkliga. Det dansk-svenska Öresundskonsortiet bildades 1992 och blev den officiella representanten för bron. Uppdraget var och är än idag att äga och driva Öre­sundsbron. Debatten rullade på. Skulle regeringen komma till ett beslut? 1994 orsakade Öresundsbron en så djup spricka i regeringen att dåvarande miljöminister Olof Johansson (C) avgick i protest.

Idag är det inte primärt miljöfrågan som står i centrum när Öresundsbron diskuteras, men det gjorde den i allra högsta grad när den byggdes. Miljöfrågorna dominerade debatten och stod mot tillväxtförespråkarna och skapade en tydlig ja- och nej-sida. De två lägren för och emot hade starkt olika uppfattningar om hur både människa och miljö skulle påverkas av brobygget. Det blev också en politiskt splitt­rad fråga inom partierna.

På Ja-sidan fanns partier som Moderaterna – tidiga med sitt stöd – delar av Social­demokraterna, samt olika aktörer från näringslivet inom bil- och motorindustri, fackförbund och enskilda debattörer. Sydsvenska Indu­stri- och Handelskammaren var under hela 80- och 90-talen spindeln i nätet i frågan och därmed en av de drivande parterna. Handelskamma­rens dåvarande vd, Sten Bengtsson (1988–1997), och Hans Cavalli-Björkman, ordförande 1998, spelade båda två viktiga visionära roller.

På Nej-sidan fanns framförallt miljöföreningar och debattörer som i perioder backades av bland annat Miljöpartiet, Vänsterpartiet, Socialdemokraterna och Centerpartiet samt partier­nas ungdomsförbund och fackförbund. Uppropet Aktion Stoppa Bron var den mest drivande aktören – ett gemensamt upprop som samlade olika föreningar och enskilda medlemmar kring att stoppa brobygget. Den största oron gällande miljö­frågan var negativ påverkan på vattnet i sundet och vilka konsekvenser det kunde få. Även påverkan på den ökade bilismen och därmed ökade utsläpp var ett motargument. En annan aspekt som rörde upp känslor var huruvida en det skulle vara en bro eller tunnel, en transportväg för enbart lastbilar och godståg eller för personbilar. Att tura eller att transportera.

Att frågan om Öresundsbron engagerade hela landet är unikt i sig när det kommer till lokala infrastrukturprojekt.

Ville folket ha en bro?

Det råder det delade mening­ar om. Inte minst i media där åsiktskriget rasade. Politiska partier, tidningar och organi­sationer gjorde under årens lopp flertalet undersökningar med varierande resultat. En TEMO-undersökning som Handelskammaren gjorde visade att mer än hälften av svenskarna nationellt var positiva. I november 1993 publicerade Expressen egna siffror att 72 procent av deras läsare var emot bron. Även partierna lobbade nationellt. Att frågan om Öresundsbron engagerade hela landet är unikt i sig när det kommer till lokala infrastrukturprojekt.

Dansk-svenska samarbetet

Innan 1980-talet var förbindelsen främst en fråga som drevs från svenskt håll. Danskarna var mer intresse­rade av Tyskland. Men de stora samhällsförändringarna som skedde under denna tid påverkade industrierna som kännetecknade hela regionen under flera decennier nega­tivt. Arbetslösheten ökade i både Malmö och Köpenhamn och både näringslivet och politikerna insåg att något behövde göras. Samtidigt föll Berlinmuren, det gamla öst var plötsligt tillgängligt, och EU växte sig starkare. Alla dessa förändringar ledde till att Sverige och Danmark be­hövde samarbeta för att bilda en stark och attraktiv region som kunde konkurrera med övriga Europa. Öresunds­bron var en betydelsefull sats­ning för regionen. Oavsett hur den mottogs initialt, är det ett faktum att bron bidrog till att skapa nya möjligheter för Öresundsregionen och Sverige.