Debattartikeln publicerades i Göteborgs-Posten den 16 mars 2025.
Lågkonjunkturen verkar ha gripit tag i den svenska ekonomin. Arbetslösheten var 10,4 procent i januari enligt den mätning som SCB publicerade den 17 februari i sin senaste arbetskraftsundersökning (AKU). Med historiska mått är detta en mycket hög siffra. Arbetslösheten har ökat med mer än 3 procentenheter från januari 2023. Men verkligheten är faktiskt ännu mer dyster än vad den officiella arbetslöshetssiffran visar.
Ser vi till befolkningen i arbetsför ålder så saknar ungefär 1,8 miljoner människor tillräckliga inkomster för att försörja sig själva. Om vi exkluderar studenter från denna grupp återstår fortfarande ungefär 1,2 miljoner människor i arbetsför ålder som inte är självförsörjande. Beroende på hur vi räknar saknar med andra ord 20 – 30 procent av den arbetsföra befolkningen självförsörjning. SCB har nyligen bekräftat detta med statistik som visar att drygt 20 procent av den arbetsföra befolkningen är inaktiv. Många är dessutom beroende av bidrag och välfärdssystemets försörjningsförmåga.
Arbetslöshet och självförsörjning är inte jämnt fördelad över befolkningen. En oproportionerligt hög andel bland dem som saknar självförsörjning är utrikes födda med ursprung utanför Europa. Rapporten “När blir utrikes födda självförsörjande?” från 2020 visade att en majoritet av utrikes födda inte är självförsörjande. Det finns en påtaglig risk att människor från Mellanöstern och Afrika inte kommer vara självförsörjande över sin livscykel.
Etniskt utanförskap
Vi kan också konstatera att skillnader i självförsörjning mellan svenskfödda och utrikes födda är som störst i bruksorter och landsbygdskommuner utanför storstadsregionerna. Bakom denna statistik döljer sig ett omfattande och för Sverige på många sätt nytt ekonomiskt utanförskap som är etniskt, geografiskt och ekonomiskt separerat från majoritetssamhället. Utanförskapet är nytt i bemärkelsen att dess omfattning och sammansättning ser annorlunda ut idag jämfört med för 10–15 år sedan.
Gängskjutningar, att vi har så kallat utsatta områden och andra former av utanförskap ser ut att vara yttringar av en mer djupgående problematik där låg självförsörjningsgrad är en central komponent.
Låg självförsörjningsgrad visar ett omfattande utanförskap som har bekymmersamma konsekvenser bortom de rena fördelningspolitiska kostnaderna. Detta utmanar finansieringen av den svenska välfärdsmodellen och underminerar de grundläggande förutsättningarna för vårt välstånd. Reciprociteten – förtroendet och tilliten människor emellan – som är en viktig grundförutsättning för välfärdsstaten, undermineras. Frågan är vad Sverige kan göra för att bryta detta ekonomiska utanförskap?
En första förutsättning är att ha relevant kunskapsunderlag. Studier hos såväl Entreprenörskapsforum som Skandinaviska Policyinstitutet pekar på behovet av att komplettera den konventionella arbetsmarknadsstatistiken med ett mått på självförsörjning. Detta ger bredare perspektiv på utmaningen, särskilt nu när lågkonjunkturen har fördjupats.
För att åtgärda problemen och bryta utanförskapet är det även nödvändigt att bryta vissa värderingar och kulturella föreställningar
Ett självförsörjningsmått bör utgå från logiken att antingen försörjer sig en individ själv eller så är det någon annan som står för försörjningen. Under våren ska SCB börja redovisa denna självförsörjningsstatistik. Detta är ett bra första steg.
I veckan som gick presenterades ”Utredningen om drivkrafter och möjligheter i försörjningsstödet”, med förslag om införande av bidragstak och aktivitetskrav som villkor för att erhålla bidrag. Bidragstagare måste vara fullt sysselsätta i aktiviteter som leder till självförsörjning. Detta handlar till stor del om att undvika inlåsning i passivitet, som i förlängningen kan leda till att människor har svårt att delta eller väljer att inte delta i samhället. Permanenta bidrag utan motprestation riskerar att cementera utanförskap.
Stärker incitamenten
Forskningen talar ett tydligt språk. För att åtgärda problemen och bryta utanförskapet är det även nödvändigt att bryta vissa värderingar och kulturella föreställningar. Detta tarvar en handfast politik som stärker incitamenten att söka och ta jobb. Flerbarnstillägget bör till exempel avskaffas, eller i varje fall inte vara progressivt, för att ge ett konkret exempel på åtgärd.
Bidragssystem och bidragstak behöver utformas så att de skapar ett respektavstånd mellan försörjning och bidrag. Det måste med andra ord löna sig att arbeta.
Men det finns även andra komponenter som spelar in och som vi behöver fundera kring. Det rör sig exempelvis om vilken roll som lönebildning och kostnader att anställa har i sammanhanget. Efterfrågan på okvalificerad arbetskraft behöver stärkas. En väg är att sänka arbetsgivaravgifterna. Men arbetsmarknadens parter har även ett ansvar att sänka de lägsta ingångslönerna till låt säga cirka 50 procent av medianlönen. Detta är stora frågor för framtidens välfärd och avvägningarna är ofta mycket svåra. Vi behöver fortsätta diskutera vägarna framåt.
Omfattningen av den så kallade informella ekonomin med allt från svartjobb till våldsam kriminalitet är i dag stor. Framtidens välfärdsstat kräver att vi ställer oss dessa frågor och lägger förslag nu. Vår uppfattning är att en politik som önskar att fler människor kommer i självförsörjning måste ta sin utgångspunkt i stärkta incitamentsstrukturer samt ställa tydligare förväntningar och krav på medborgare.
Johan Eklund, professor vid BTH, JIBS, Chefekonom vid Sydsvenska Handelskammaren
Lars Pettersson, forskare JIBS och forskningsledare Skandinaviska Policyinstitutet
Per Tryding, vice Vd Sydsvenska Handelskammaren, PhD
