Debattartikeln publicerades i Dagens Samhälle 2026-01-22.
I vår ska regeringen besluta om 1170 miljarder kronor till väg och järnväg. Det handlar om den nationella planen som sträcker sig över tolv år, fram till och med 2037.
Riksdagen har högt ställda mål om att detta ska bidra till utvecklingskraft i hela landet. Processen för att fatta beslut rullas i fyraåriga perioder som väl sammanfaller med mandatperioderna. Det finns alltså gott om tid för att samla intryck.
Det är svårt att tänka sig beslut som är bättre lämpade för att få ta tid och fattas efter att synpunkter har hämtats in. Upplagt till fest för anhängare av grundlagens krav på delaktighet (regeringsformens sjunde kapitel, paragraf två).
Myndigheten Trafikverket har ordnat regionala träffar. Men när departementet organiserar kontakt med regioner och näringsliv runt om i landet gäller minutschema. Skåne med 1,4 miljoner invånare får sammanlagt en handfull minuters taletid. Under några timslånga pass ska ett dussin intressenter samsas och får inte visa bilder under de 2–3 minuter som tilldelas.
Men detta är den formella process där det kan bli dialog, vilket inte är möjligt i skriftliga kommentarer.
Det måste sägas att detta omöjligen kan uppfattas som annat än politisk teater.
Departementet ska kunna säga att alla kommit till tals. Deltagarna ska kunna säga att de minsann träffat ministern.
Vi vet alla försvaret. Givetvis träffas de organisationer som finns regionalt på plats i Stockholm en hel del informellt. Givetvis sker möten med politiken och företagen, bara med andra än de som deltar i remissen. Så heter det ju alltid.
Det måste sägas att detta omöjligen kan uppfattas som annat än politisk teater.
Nu behöver infrastrukturminister Andreas Carlson (KD) och den politiska ledningen själva ta taktpinnen och möta debatten.
För processen är ett problem i sig, men problemet förstärks när förslaget som det konkret gäller så uppenbart avviker från riksdagens beställning i det transportpolitiska målet. Det är i sig inte denna regerings fel, för det förslag som läggs är i stort sett likadant som de senaste fem förslagen sedan 2010. När det gäller statens ekonomiska satsningar på utvecklingskraft är det samma platser som får och samma som blir utan gång efter gång. Så även i det förslag från Trafikverket som behandlas i vår.
Tio län, där närmare en fjärdedel av Sveriges befolkning bor, delar på 3 procent eller drygt 10 miljarder kronor av de nya satsningarna. Det rör sig nu om över ett kvarts sekel utan rimliga satsningar.
Sådana här satsningar kan såklart aldrig fördelas jämnt över hela landet. Det är en självklarhet att framför allt stora järnvägssatsningar kostar. Ny stambana genom Östergötland är en stor enskild investering. Den behövs och görs en gång per generation och gynnar även grannar. Men sammanlagt lägger staten 80 procent av sin budget på fyra län.
Hade man sett till trafikmängder och exportflöden hade fördelningen blivit annorlunda. De tio länen som förbises samlar nästan en tredjedel av trafikarbetet på väg (29 procent).
Ministrar har tidigare försvarat fördelningen med att det kommer satsningar runt hörnet. I nästa plan. Men bara fördyringarna i Västra Götalands län och Stockholms län är i nivå med hela potten för genuint nya satsningar i förslaget, så kallade prioritet fyra-satsningar på 50 miljarder kronor. Av erfarenhet vet vi att allt som ligger längre bort än de närmaste åren kan flyttas bort ur planen.
Regeringen skulle kunna närma sig riksdagens mål med ganska enkla grepp. Det finns olika förslag och en levande debatt inte bara lokalt i Stockholm utan även i Kalmar, Värmland, Dalarna och Skåne. Så ska det vara i en demokrati. Men debatten behöver höras.
Per Tryding
Vice vd, Sydsvenska handelskammaren
