Debattartikeln publicerades i Dagens Industri 2020-10-21
Elbristen i industrin är akut. Vid konkreta förfrågningar om investeringar i Skåne är nu svaret att kapacitet för anslutning saknas och kan hanteras först om två tre år. Elområde 4, sydligaste Sverige, måste försvinna och en lösning bör bli att se hela landet som ett område, skriver Stephan Müchler, Sydsvenska Handelskammaren.
Frågan om el till industrin hänger envist kvar i luften. Trots löften från nätbolagen i september om att problemen är hanterade kommer nu nya fall där företag inte erbjuds anslutning och energibolag varnar för utmaningar. Regeringens proposition om att investeringar i näten genom om reglering av nätbolagens villkor är tillbakadragen. Man kan nu förvänta sig en omarbetad proposition.
Covid-19 innebär en kort respit för energifrågan genom dämpad konjunktur, men det digitala genombrott som följt under pandemin är också en katalysator som kan accelerera behoven under 2021. Till dess behöver vi reda ut de uppenbara och allvarliga problem som finns.
Debatten i denna komplexa fråga är ganska rörig. Viss begreppsförvirring råder och särintressen och ideologier vill gärna springa iväg med bollen till sin hörnflagga. Men från företagens perspektiv kan alltsammans förenklas i två frågor.
För det första om det finns tillgång på handelsvaran elektrisk effekt över huvud taget. För det andra vad prisnivån på denna handelsvara är.
Den här fredagen är energi- och digitaliseringsminister Anders Ygeman hos Handelskammaren i Malmö för att möta företag med pågående utmaningar kring båda dessa frågor.
Vid konkreta förfrågningar om investeringar i Skåne just nu är svaret att kapacitet för anslutning saknas och kan hanteras tidigast om två tre år. I andra fall erbjuds företag anslutning om de själva bekostar investeringar i de nät som näthållaren förvaltar. Det kan handla om miljonbelopp för grävd kabel eller hela ställverk. Företagen ska sedan överlämna investeringen och dess avkastning till näthållaren.
För nya investeringar innebär detta i många fall – för att parafrasera Hollywood – en ”an offer you only can refuse”. Företag kan nämligen inte alltid vänta med satsningar, men det går alltid att investera på andra håll. Dagens situation är en version av det klassiska fångarnas dilemma-problemet där samarbete inte kommer till stånd på grund av felaktiga incitament.
Det är otänkbart att detta hade accepterats för någon annan handelsvara att en region ska betala mer strukturellt. Svensk nationell politik har bestämt sig för att vända bort blicken.
Men det går att lösa på flera sätt. Man kan tänka sig att företagen får äga sina investeringar och deras avkastning, man kan tänka sig statlig brygginvestering och det går att förtydliga nätbolagens uppdrag att ansluta. En möjlighet är att hänsyn till framtida potentiell efterfrågan ska ingå i uppdraget.
Den andra viktiga frågan är just priset. I tio år har sydsvenska företag i det specialdesignade elprisområde 4 betalat mer för elen än övriga Sverige. Under perioder har skillnaden accelererat och handlat om tio gånger högre priser.
Det är otänkbart att detta hade accepterats för någon annan handelsvara att en region ska betala mer strukturellt. Svensk nationell politik har bestämt sig för att vända bort blicken. Objektiva analyser har bekräftat att detta har kostat stora välfärdstapp. Men ytterst ligger makten just hos den nationella politiken. Elmarknaden är reglerad inom EU, men valet att ha elprisområden är ytterst svenskt. Elområde 4 måste försvinna och en lösning att helt enkelt se hela Sverige som ett område.
Många bedömare anser att återindustrialiseringen av Europa med gröna fabriker kommer få verklig skjuts i kölvattnet av pandemin. Samtidigt med pandemin rustas även logistiken inom EU. Mest notabelt är kanske den stora satsning på järnväg för 1 000 miljarder kronor som görs i Tyskland och Danmark, inklusive den fasta tunneln som ansluter Hamburg till Norden. Vidare vill den svenska regeringen klokt nog skynda på elektrifieringen av den tunga vägtrafiken. Om vi inte har basinfrastrukturen för elektrisk effekt på plats kommer därför sydsvenska satsningar att ske utanför Sverige och någon snabb elektrifiering av godstransporter på väg kommer heller inte att kunna ske.
När regeringens proposition om elnätföretagens investeringar nu åker tillbaka till ritbordet bör det därför ses som en möjlighet för svensk politik att hantera och dessa frågor.
Detta är naturligtvis ett frustrerande politikområde. Det är stora pengar, svårt att förklara och den yttersta konsekvensen av felbeslut är minskad sysselsättning och i värsta fall kalla och arga väljare i tusentals bostäder. Men det borde också göra denna fråga särskilt lämpad för samverkan. För de brister som sås i den ena mandatperioden, kan skördas i nästa oavsett vem som sitter vid regeringen och får uppgiften att hantera skulden.
Stephan Müchler, vd, Sydsvenska Handelskammaren
