Inflationen – en besvärlig cocktail

Av Johan Eklund. Artikeln publicerades i Sydsvenskt Näringsliv 2022 nr. 3.

Sverige liksom stora delar av omvärlden står inför ett reellt stagflation shot, det vill säga simultant hög inflation och fallande efterfrågan i ekonomin. De flesta prognoser för BNP-utvecklingen under 2023 pekar på en kraftig inbromsning. Just nu ligger inflationen i Sverige på 9 procent men den ekonomiska situationen präglas av genuin osäkerhet. Att vi får se inflationen med marginal passera 10 procent på årsbasis är inte uteslutet.

Den ryska invasionen av Ukraina är utan tvekan den utlösande faktorn. Detta är en vad ekonomer kallar för utbudsdriven inflation. Men effekterna förstärks av inhemskt skapade problem, med elförsörjningen som enskilt största faktor. Till detta kommer det faktum att vi länge haft en synnerligen expansiv penningpolitik med låga räntor.

Den inflation vi nu upplever är därför en besvärlig cocktail av dels reala prischocker från utbudssidan i ekonomin, dels ett resultat av en lång period av expansiv penningpolitik som skapat efterfrågedriven inflation. Själv – mikroekonom som jag är – har jag svårt att separera dessa två inflationskällor från varandra. Och det har sannolikt även Riksbanken, men svaret har betydelse för hur snabbt reporäntan ska höjas. Går det för snabbt riskerar den ekonomiska nedgången förstärkas, går det för långsamt finns det risk för att inflationsförväntningar biter sig fast.

Mycket av inflationen, men inte all, beror alltså på en real kostnadschock med ursprung i energipriser och livsmedelspriser. Dessa har i sin tur drivits upp på grund av den ryska invasionen av Ukraina. Men tecken på efterfrågedriven inflationen gick att se redan före invasionen. Vi ska också komma ihåg att denna långa period av låga räntor resulterat i att hushållen ökat sin skuldsättning rejält, med effekten att hushållens räntekänslighet ökat kraftigt. Samtidigt är den reala utbudschocken som utlösts av Rysslands krig mot Ukraina inte något som penningpolitiken rår på, efterfrågeinflationen är det dock annorlunda med.

Hur Riksbanken nu navigerar är med andra ord en fin balansgång med begränsat manöverutrymme. Bedömningen är att reporäntan kommer att ligga på ungefär 2 procent, eller strax däröver, vid årets utgång och sannolikt stanna på den nivån ett tag.

Mycket hänger också på hur människors inflationsförväntningar tar sig uttryck, samt utfallet av lönerörelsen, och ickeminst vad som händer i vår omvärld. Till exempel hur Tyskland hanterar sina energiförsörjningsproblem. Med höginflation kommer lönekrav och vi har redan sett hur tyska IG-metall inför förhandlingarna i september och oktober ställt löneanspråk på hela 8 procent. Skulle detta, eller något där i närheten, gå igenom så finns det en överhängande risk för en Tysk-inflationsspiral.

Enkelt uttryckt, en räntehöjning kommer att få större effekt i södra Sverige jämfört med norra Sverige.

Penningpolitiken kommer inom kort behöva göra flera roderkorrigeringar, balansgången är svår. Den goda nyheten är att Sveriges riksbank idag är oberoende från politisk styrning samt har en hög trovärdighet i att bekämpa inflationen. En stor skillnad från 1990-talskrisen. Men den synnerligen expansiva penningpolitiken som pågått i princip sedan 2015 fram till 2021 har inte varit utan kritiker. Bankekonomer, som t ex Annika Winsth, har varit tydliga i sin kritik mot Riksbanken, en kritik som jag delar. Hade vi haft en något högre räntebana så hade vi inte bara haft lägre skuldsättning bland hushållen och ett något mindre efterfrågedrivet inflationstryck i dagsläget, det hade även inneburit en något starkare kronkurs. Det senare hade möjligen långsiktigt varit bra för svensk konkurrenskraft?

En annan och lite mer teknisk fråga som jag ställer mig är om Sverige hade varit gynnat av ett nominellt BNP mål i stället för dagens 2-procentsmål. Det är absolut inte rätt tidpunkt att idag överväga en förändrad målsättning. Men en intressant fråga är huruvida ett nominellt BNP-mål hade resulterat i en något högre räntebana för reporäntan, vilket i så fall löst de problem som kritikerna av låg-räntepolitiken fört fram.

Slutligen, en delvis ny utmaning för den svenska penningpolitiken är elprisernas asymmetriska effekter, där södra Sverige är extra hårt drabbat. Givet de stora skillnaderna i elpris mellan norra och södra Sverige, samt det faktum att energikostnader utgör en icke-obetydlig kostnadspost för såväl hushåll som företag så skapar det problem även för penningpolitiken. Elprisområdens i kombination med det inflationstryck vi nu ser i svensk ekonomi gör att vi faktiskt måste fråga oss själva om indelningen i fyra prisområden faktiskt gör att Sverige blir ett mindre optimalt valutaområde? Enkelt uttryckt, en räntehöjning kommer att få större effekt i södra Sverige jämfört med norra Sverige.

0