Debattartikeln publicerades i Svenska Dagbladet 2023-11-10.

Det svenska samhället slits isär och extrema och eskalerande utanförskaps­yttringar i form av gängskjutningar och grov kriminalitet utgör endast toppen på ett isberg. Bakom dessa extrema yttringar finns ett betydligt bredare och mer omfattande utanförskap. För snart fyra år sedan publicerades rapporten ”När blir utrikes födda självförsörjande?” I den konstaterade vi att en majoritet av utrikes födda i arbetsför ålder under perioden 1990 till 2016 inte uppnått självförsörjning. Den genomsnittlige icke-västerländske invandraren till Sverige blir aldrig självförsörjande. Med uppdaterad statistik framträder en fortsatt dyster bild.

Efter att rapporten publicerats används måttet på självförsörjning i viss utsträckning. Under 2022 års valdebatt pekade till exempel blivande statsminister Ulf Kristersson på att 700 000 utrikes födda saknar självförsörjning.

Vårt svar på alla de olika reaktioner vi har fått är att skriva boken – ”Det nya utanförskapet – självförsörjningens utveckling och välfärdsstatens framtid”. Med denna fördjupar vi den statistiska beskrivningen av utanförskaps­problemet. Men vi blickar även framåt och varnar för konsekvenserna om utanförskapet inte bryts. 

Vi visar att det nya ekonomiska utanförskapet även är etniskt och geografiskt separerat från majoritetssamhället. Omfattningen av detta utanförskap tror vi är så stort att det skapar brister i samhällsgemenskapen. Vår farhåga är att denna tudelning nu är mer påtaglig på ett sätt som tidigare inte varit fallet. Problemets omfattning kan knappast förnekas längre. I ökande grad uppfattas utanförskap också vara starkt förknippat med inte bara våra bakgrunder och modersmål, utan också våra adresser. Det nya utanförskapet är tydligt både i städernas förorter och på platser geografiskt långt ifrån våra större arbetsmarknader.

Vi är medvetna om hur politiserade, och stundtals infekterade, dessa frågor är. Vi håller dock som okontroversiellt att Sverige behöver en målsättning om att de som kan också bör försörja sig själva samt att det finns ett behov av att mäta och beskriva självförsörjning. De politiskt möjliga vägarna mot detta mål får utforskas på annat håll och dess implementeringar hör hemma i den politiska processen. Men det nya utanförskapet handlar alltså om sammansättningen snarare än enbart storleken, och om vi bara undersöker det senare riskerar vi att underskatta problemet. Utanförskapets tillväxt i Sverige drivs i hög grad på av grupper från Mellanöstern och Afrika. Det beror dels på stor invandring från dessa regioner, dels på att den genomsnittliga invandraren från dessa grupper inte är självförsörjande. Mycket talar för att dessa invandrare i genomsnitt förblir icke-självförsörjande genom hela livet.

Vår grundinställning är att en välfärdsstat i längden kan få mycket svårt att handskas med en sådan verklighet. I den utsträckning välfärdsstaten fungerar som ett försäkringsbolag – vilket är vår uppfattning – kommer detta inte att vara hållbart. Välfärdssystemen vilar på idén om att ”jag tar hand om dig så hjälper du mig när jag har problem” – inte på altruism. Om stora grupper identifieras som icke-bidragande riskerar personer i huvudfåran att tröttna på systemet. 

Vi har därför en rekommendation till våra folkvalda: Inför en målsättning om självförsörjning som vägledande princip för den ekonomiska politiken. 

Vi anser att medelinkomsttagarnas och majoritetssamhällets avstånd till problemet är en del av förklaringen till hur kostnaderna för utanförskapet kunnat öka under lång tid utan att politikens svar kommit i närheten av vad man kunnat förvänta sig av ett problem av motsvarande proportioner. 

Den svenska modellen vilar på dem som arbetar, försörjer sig själva och betalar skatt. Självförsörjningsgraden är med andra ord ett nyckeltal för att förstå välfärdsstatens förmåga att fungera på ett bra sätt. Vi har därför en rekommendation till våra folkvalda: Inför en målsättning om självförsörjning som vägledande princip för den ekonomiska politiken. 

Att blunda för problemen kommer inte att hjälpa någon. Då kommer problemen att växa ytterligare. Vi menar att självförsörjning i detta sammanhang ytterst är en fråga om att vara delaktig och bidra till samhällsbygget, vilket även gör den till en moralisk fråga. 

Bakom välfärdsstaten finns samhällsbärande värderingar och föreställningar som sträcker sig bortom den enkla höger–vänsterskalan inom politiken. Att upprätta en självförsörjningsmålsättning, där alla som kan förväntas försörja sig själva, är en fråga om att bli en del av samhällsbygget. Den moraliska dimensionen av självförsörjning är med andra ord överordnad den ekonomiska dimensionen. I boken har vi försökt redogöra för några av de samhälls­ekonomiska kostnader som uppstår i form av fördelnings­politiska effekter när människor inte försörjer sig själva. Dessa direkta kostnader är onekligen ansenliga, men som vi ser det är det inte dessa som utgör det stora problemet. 

Fallande tillitsnivåer, känslan av ett ”vi och dem”, gapet när det gäller värderingar och kunskaper bidrar till att slita isär samhället. Vi tror att ett första steg bort från detta är att upprätta ett mål om självförsörjning baserad på handfast och pragmatiskt utformad politik, med utgångspunkt i en förväntan om att alla ska bidra och nå självförsörjning. Det är alltså inte de statsfinansiella kostnaderna som är mest centrala. Förvisso handlar det om stora kostnader, men att många människor inte är med i samhällsbygget är det verkliga problemet.

Johan E Eklund – professor vid Blekinge Tekniska Högskola och chefekonom Sydsvenska industri- och handelskammaren
Johan P Larsson -associate professor vid University of Cambridge