Debattartikeln publicerades i Dagens Industri 2022-10-12.
Den svenska ekonomin befinner sig i ett besvärligt läge. Penning- och finanspolitiken möter större utmaningar än på mycket länge. Rysslands angreppskrig i Ukraina innebär en kris präglad av krigsekonomi. En konsekvens av invasionen är den skenande inflationen som kan passera 10 procent före årets slut. Detta fick Riksbanken att höja reporäntan med en hel procentenhet. I Sverige försvåras situationen av det faktum att den ekonomiska chocken påverkar olika delar av landet asymmetriskt på grund av de extrema prisskillnaderna på energi.
Stigande energipriser är, tillsammans med färska livsmedel, den starkaste faktorn bakom ökningen i konsumentprisindexet (KPI) som nu uppgår till 9 procent. Ser vi till den underliggande inflationen när energi och livsmedel exkluderas är den omkring tre procentenheter lägre.
I en historisk tillbakablick kan vi se paralleller med tidigare ”krigs- och kristider”. 1970-talets oljekris innebar en exogen prischock på importerad energi som slog hårt mot vår ekonomi och som också berodde på förhållanden i vår omvärld. Oljekrisen som spred sig med kraft 1973 och framåt var tydligt kopplat till kriget mellan å ena sidan Israel och å andra sidan Syrien och Egypten. Då som nu användes oljan som påtryckningsmedel av den ena sidan av kriget. OPEC ströp oljeproduktionen för att höja priset på olja som en form av protest mot att västvärlden tog Israels parti i konflikten. Priset på olja flerdubblades vilket innebar en kostnadschock för Sverige och många länder i väst som var beroende av importerad olja. Detta utlöste en kraftig inflation i hela västvärlden. Ett svar på denna situation var att Sverige (och andra länder) utvecklade andra energislag, framför allt genom att investera i kärnkraft.
Så här långt känns inslag i utvecklingen igen från 1970-talet. Men förutsättningarna för Sverige att bemöta situationen ser annorlunda ut i dag. Den inflation vi nu upplever är en besvärlig cocktail av dels reala prischocker från utbudssidan i ekonomin, dels ett resultat av en lång period av synnerligen expansiv penningpolitik riktat mot efterfrågesidan. Hur Riksbanken navigerar här och nu är en fin balansgång, särskilt som inflationen inte är efterfrågedriven. Manöverutrymmet är mycket begränsat. För hög ränta kan accelerera krisen och för låg kan cementera inflationen på hög nivå. En lärdom som historien ger oss är också att penningpolitik och finanspolitik på ett rimligt sätt måste samordnas och inte motverka varandra.
Riksbanken arbetar utifrån det primära målet att penningpolitiken ska ”upprätthålla ett fast penningvärde” och att ”främja ett säkert och effektivt betalningsväsende” som utrycks i lag 1988:1385 om Sveriges riksbank. Inflationsmålet på två procent nämns inte i lagen utan är Riksbankens självständiga tolkning. Deras uttolkning säger även att de skall stödja ”målen för den allmänna ekonomiska politiken i syfte att uppnå en hållbar tillväxt och hög sysselsättning”, vilket förutsätter koordinering med finanspolitiken.
Motmedlet för inflation är en åtstramande penningpolitik som innebär höjda räntor. Höjda räntor medför i sin tur ytterligare påfrestningar för hushållens budget vilket tillsammans med skenande energipriser kommer att upplevas som en besk medicin. Den annalkande lågkonjunkturen kommer också att behöva mötas med en expansiv finanspolitik. Drar insatserna åt olika håll riskerar den sammantagna effekten att bli kontraproduktiv. Riksbanken byter också mycket tydligt fot från att under lång tid fört en extremt expansiv penningpolitik till att mycket snabbt och kraftigt höja räntorna. Denna helomvändning är inte helt enkelt att följa med i för det stora flertalet.
Det innebär att olika delar av Sverige kommer att påverkas olika av en och samma prischock.
Det är rimligt att ställa frågan om Riksbankens höjning av styrräntan med en procentenhet var i högsta laget. Den långa period av låga räntor som vi nu lägger bakom oss har också resulterat i att hushållen successivt ökat sin skuldsättning och räntekänslighet.
Kombinerat med elmarknadens uppdelning i fyra prisområden kan konsekvenserna bli dramatiska men skilja sig åt mellan regioner. Det innebär att olika delar av Sverige kommer att påverkas olika av en och samma prischock. Detta påverkar också väsentligt förutsättningarna för en penningpolitik som omfattar hela Sverige.
1999 års mottagare av Sveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne, Robert Mundell, anger fyra viktiga kriterier som ska vara uppfyllda för att bedriva en enhetlig penningpolitik inom ett optimalt valutaområde. Ett av dessa kriterier är att det inom valutaområdet finns ett gemensamt reaktionsmönster för hur ekonomin svarar på externa chocker. Konstruktionen med de fyra elområdena gör att detta kriterium inte gäller fullt ut. De kraftigt stigande elpriserna i elområdena tre och fyra gör att svensk ekonomi nu upplever vad Robert Mundell hade kallat en asymmetrisk chock. I praktiken innebär detta att den ekonomiska nedkylningseffekt som räntehöjningar får är större i södra Sverige jämfört med resten av landet. Risken för såväl konkurser och stigande arbetslöshet är överhängande samtidigt som även hushållen pressas av elpriser och höjda räntor. Dessa asymmetrier är inte något som Riksbanken kan påverka. För oss är därför uppenbart att en finanspolitisk åtgärd i någon form måste komma till stånd och därmed balansera de ekonomiska effekterna över landet så länge prisdifferentiering på el kvarstår. Det är oklart om, och hur, riksbanken vägt in det finanspolitiska beslutsutrymmet i sitt beslut.
Effektiv penningpolitik kräver symmetriska, likartade, villkor inom landet. Elområdena syftar till att jämna ut prisskillnaderna inom landet, men eftersom detta inte uppnåtts behöver Sverige som övriga EU-länder tillämpa gemensamma priser kombinerat med en tydlig handlingsplan. I samband med oljekrisen på 1970-talet löstes detta med en förhållandevis snabb utbyggnad av kärnkraften. Vilken beredskap har den kommande regeringen att möta dessa regionala obalanser?
Pontus Braunerhjelm
Professor KTH, BTH och forskningsledare Entreprenörskapsforum
Johan Eklund
Chefekonom Sydsvenska handelskammaren och professor, Internationella Handelshögskolan i Jönköping, BTH
Lars Pettersson
Forskare, nationalekonomi, Internationella Handelshögskolan i Jönköping
Per Tryding
Vice VD Sydsvenska handelskammaren