Debattartikeln publicerades i Svenska Dagbladet 2023-05-08.
Alltför många förmår inte försörja sig själva, vilket jag skrivit om tidigare här i SvD. Ungefär 1,8 miljoner människor i arbetsför ålder saknar i dag tillräckliga inkomster för att vara självförsörjande. Exkluderas studenter så är siffran cirka 1,3 miljoner. För vissa grupper av utrikesfödda är självförsörjningsgraden spektakulärt dålig. Bland de 1,8 miljonerna människor som saknar självförsörjning är cirka 700 000 utrikes födda. Gränsen för självförsörjning på 17 500 i månadsinkomst är dessutom lågt satt. Regeringspartierna har tagit fasta på detta, och i Tidöavtalet kan vi läsa följande: ”En central princip för det svenska välfärdssamhället är att alla som kan står till arbetsmarknadens förfogande och anstränger sig för att få ett jobb och blir självförsörjande”.
Befintlig svensk arbetsmarknadsstatistik ger en helt annan och missvisade bild av tillståndet på arbetsmarknaden. Antalet inaktiva individer i arbetsför ålder är helt enkelt betydligt fler än vad arbetslöshets- och sysselsättningsstatistiken ger sken av. Utifrån denna statistik går det inte att utläsa hur många som försörjer sig själva, vilket i sin tur är centralt för att förstå välfärdsstaten, dess finansiering och utveckling. De två vanligaste arbetsmarknadsmåtten, sysselsättning och arbetslöshet, behöver därför kompletteras med ett mått på hur många som klarar att försörja sig själva. Historiskt har det räckt med att en individ arbetat en timme för att klassas som sysselsatt. Dagens sysselsättningsmått säger med andra ord inget om huruvida vederbörande har tillräckliga inkomster för att leva på. På motsvarande sätt är arbetslöshetsstatistiken missvisande. För den som har viss vana att läsa statistik blir diskrepanserna uppenbara: i dag är till exempel arbetslösheten knappt 8 procent, men Statistiska centralbyråns (SCB) statistik visar även att över 13 procent av den arbetsföra befolkningen varken studerar eller arbetar. Att med hjälp av sysselsättningsstatistik beräkna statsfinansiella nyckeltal och anta att individer som kanske bara har tjänat några hundra kronor bidrar till vår gemensamma försörjning, riskerar att leda till en felaktig bild. Att komma till rätta med detta är emellertid ganska enkelt: vi behöver ett mått som bygger på den enkla principen att antingen försörjer du dig själv, eller så försörjs du av någon annan.
Befintlig svensk arbetsmarknadsstatistik ger en helt annan och missvisade bild av tillståndet på arbetsmarknaden.
Att så många saknar självförsörjning innebär i praktiken att det är en minoritet av befolkningen som försörjer majoriteten. Delar av detta speglar ett utanförskap och en havererad integrationspolitik. I dagsläget är det endast en minoritet av utrikes födda med utomeuropeiskt ursprung som kan förväntas bli självförsörjande under sin livscykel. Men det speglar även det faktum att Sverige har ett förhållandevis sent arbetsmarknadsinträde bland studenter, samt att många människor arbetar för få timmar. Svenskt Näringsliv har till exempel visat att studenter gör ett jämförelsevis sent arbetsmarknadsinträde, och från SCB vet vi att många studenter i själva verket är arbetslösa och skulle föredra att arbeta.
När statsminister Ulf Kristersson använde sig av självförsörjningssiffror under valrörelse så resulterade det i en animerad debatt, och från flera håll hördes argument att siffrorna var fel för de inkluderade studenter. Detta tedde sig egendomligt för mig och det tycks mig självklart att självförsörjningsstatistik ska redovisas regelbundet och inte exkludera någon grupp. Utgångspunkten för självförsörjningsmåttet – och vår förståelse av välfärdsstatens finansiering – bör baseras på insikten att den som inte försörjer sig själv, försörjs av någon annan. En del, som studenter, kan förväntas blir självförsörjande i framtiden. Men eftersom den svenska modellen bygger på transfereringar snarare än sparande, så är det intressant att veta hur många som totalt sett just nu saknar egen försörjning. Över studenternas livscykel kan vi förvänta oss att studietiden är en investering som ger god avkastning. Men när vi vill få en ögonblicksbild av hur många som vårt transfereringssystem skall finansiera, så är det naturligt att ta med även denna grupp, för att förstå vad vi skall hantera. Det vill säga hur mycket vi behöver finansiera här och nu, oavsett skäl.
För mig framstår det också som en självklarhet att när exempelvis vår finansminister – oavsett partifärg – presenterar nyckeltal över den svenska ekonomin så bör detta även inkludera en uppgift om hur många människor i befolkningen som klarar att försörja sig själva. Utifrån ett statsfinansiellt perspektiv är det ovidkommande om någon saknar självförsörjning för att vederbörande är student, förälder, saknar tillräckliga färdigheter, eller av någon annan anledning inte kan försörja sig. Standardnyckeltalen – som vi kunde se i samband med att finansminister Elisabeth Svantesson presenterade vårbudgeten – inkluderade olika sysselsättningsmått, utvecklingen av arbetade timmar i ekonomin, arbetslöshet och så vidare. Bland dessa nyckeltal anser jag det även bör framgå: hur många klarar att försörja sig själva?
Slutsatsen är att SCB bör ges i uppgift att redovisa självförsörjningsstatistik samt göra denna tillgänglig på kommunalnivå samt uppbruten på ålder, geografiskt ursprung och utbildningsnivå. Detaljerad redovisning är nödvändig. Detta är frågor som främst styrs av riksdag och regering men konsekvenserna kan påverka regionala förhållanden. I Malmö saknar till exempel 75 000 självförsörjning, och om vi exkluderar studenter så motsvarar mängden icke-självförsörjande i Malmö fortfarande befolkningen i en medelstor svensk stad. Om vi inte har statistik kring den här typen av utfall i frågor som svenska regeringar äger, så riskerar åtgärderna att baseras på bristfällig information. Om regeringen önskar driva en ny arbetslinje så är självförsörjningsstatistik en väg framåt. En debatt om vilken inkomstgräns som skall gälla för att anses självförsörjande vore dock välkommen.
Johan Eklund
Professor i nationalekonomi och chefsekonom Sydsvenska Handelskammaren
