Debattartikeln publicerades i Dagens Industri 2022-12-08.
Elstödet är slöseri med skattepengar, skriver Vänsterpartiets chefsekonom Sandro Scocco, på DI debatt. Omsorg om skattemedel är alltid viktigt, men i detta fall finns ett problem med resonemanget. Skattepengar är nämligen inte inblandade i utbetalade elstöd med en enda krona.
Liksom många ekonomer som gör inlägg om elpriser och bristerna i elnäten bygger resonemangen på antaganden om hur elmarknad och distribution hanteras, som inte stämmer. Det beror på att det är en väldigt speciell ekonomisk modell, som skiljer sig från vad vi normalt menar med marknader.
De pengar som nu skall betalas ut till slutkunder är belopp som i ett antal år betalats in av slutkunder i södra Sverige (elområde 3 och 4) till svenska kraftnät. De heter formellt kapacitetsinkomster, men kallas ofta flaskhalsavgifter och annat i debatten.
Elområden är en metod för att hantera tilldelning av kapacitet och överbelastning av elnäten. Syftet är att successivt undanröja skillnader mellan elområden. Prissättning sker genom en algoritm som sätter fasta priser för varje timme ett dygn innan elen skall skickas i näten. Detta sker virtuellt för att skapa förutsägbarhet i det fysiska nätet. Med ett dygns varsel kan näten hanteras utifrån affärerna.
I varje timme sätts priset först baserat på elen som finns inom varje elområde. Det skapar ett utgångspris som blir olika i varje elområde. Under timmen jämnas priset ut genom affärer mellan elområden. Detta pågår till dess timmen är slut och/eller näten inte kan flytta mer el. då fixeras ett pris som gäller alla affärer – säljare och köpare – inom varje område för denna timme. Vid lunchtid den 8 december var priset i Sundsvall exempelvis 2,30 kr/kwh medan det i Stockholm var 4,90 kr/kwh. Det såldes omkring 6 miljoner kwh från elområde Sundsvall vars kraftproducenter fick 2,3 gånger 6 miljoner betalt. Men denna mängd el kostade kunderna således 4,9 kr gånger 6 miljoner i Stockholm. Mellanskillnaden på ca 15 miljoner blev de kapacitetsinkomster som skapades i detta flöde.
Detta är alltså inbetalt till Svenska kraftnät, som samlar dem på ett konto. Det är från detta konto det så kallade elstödet kommer.
Staten däremot är vinnare.
Anledningen till att Svenska kraftnät får dessa medel är att de har ett bestämt syfte. De är öronmärkta i elhandelsförordningen för att gå till att garantera tillgång till kapacitet (alltså se till att det finns el i bristområden genom att handla upp extra el vid behov) och de skall gå till bygge av ledningar. EU gjorde i våras bedömningen att de stora belopp som nu rakas upp inte hinner sättas in för detta och att man därför kan tänka sig att betala tillbaka dem till slutkunderna i bristområden.
För svensk exportindustri är det därför rimligt att man får del i denna återbetalning, eftersom man betalat in detta vilket hämmat konkurrenskraften. Business Sweden konstaterade att sju procent av exportföretagen planerar att avveckla verksamhet på grund av priserna. Främst i näringar med högt förädlingsvärde.
Detta kan ju glatt tolkas som att företagen reagerar på marknadspriserna på el. Men när man vet hur priset sätts och att politiska beslut har styrt tillgången på effekt och statens hantering av näten, så blir det som ekonom svårt att se detta som marknadssignaler.
Staten däremot är vinnare. Till de spotpriser som sätts på elmarknaden kommer nätavgifter och skatter. Finansdepartementet behåller den extra moms som flutit in genom ökade priser, och indexuppräkningen av energiskatten. Om det är någon som får elstöd, så är det alltså svenska staten.
Per Tryding, vice VD, Sydsvenska Handelskammaren
