Debattartikeln publicerades i Svenska Dagbladet 28-03-2024.
Vi genomförde år 2012 en undersökning bland gymnasielärare som landade i en rapport med titeln ”Stolthet och misströstan – Hur lärarjobben kom på villovägar”. Även om undersökningen har några år på nacken blir den möjligen mer och mer aktuell för varje år som går. Varför? Jo, för att på dessa tolv år som passerat har inget förbättrats för lärare eller den svenska skolan – snarare förvärrats. Samtidigt har ingen av de punkter som framfördes i rapporten genomförts. Idag råder det fortfarande brist på lärare och allra störst är bristen på yrkeslärare (SCB). Hur länge ska vi behöva vänta innan läraryrket ska få den status det förtjänar?
Ett välfungerande näringsliv och en hög tillväxt är beroende av en arbetskraft med rätt kompetenser. Det har inte Sveriges utbildningssystem lyckats uppfylla. I Statistiska Centralbyråns (SCB) senaste prognos från 2023 framgår det att tillgången på gymnasialt yrkesutbildade brister i åtta av tolv branscher. Framför allt är det industritekniskt utbildade personer som måste bli fler för att uppfylla dagens och framtidens behov. Skolverket har därför tagit fram nya riktlinjer för planering och dimensionering av utbildning och de närmaste åren står den svenska skolan inför stora förändringar. Gymnasieskolans program ska anpassas efter arbetsgivarnas behov, en ny gymnasial yrkesskola för vuxna är på förslag och yrkeshögskolan står inför en stor expansion. Förhoppningen är att dessa förändringar ska leda till en mer balanserad arbetsmarknad. Vi ser möjligheter men vi ser också, precis som Installatörsföretagen skrev i sin debattartikel ”Sverige saknar tusentals yrkeslärare”, ett stort hål i genomförbarheten. Om dessa förflyttningar görs och blir en realitet så finns det inte tillräckligt med yrkeslärare.
Därtill kastas andra uppgifter i lärarnas knä vilket begränsar tiden som kan användas till deras egentliga uppgift – att undervisa.
Att sökgraden är lägre till vissa yrken beror till stor del på utbildningskrav samt arbetsinsats i förhållande till lön. Det är inget undantag när det kommer till läraryrket. Den genomsnittliga bruttolönen för en svetsare i åldern 35–44 år, som därmed haft tid att samla på sig erfarenhet, är 33 000 kronor (SCB). Ett yrkeslärarprogram består av tre terminers heltidsstudier vilket innebär en förlorad inkomst om 462 000 kronor under studierna, beräknat att samma månadslön behålls juni till augusti. När personen börjar undervisa kan den förvänta sig en lön på 39 100 kronor (SCB). Studierna har således betalt sig efter mer än sju år, beräknat utifrån enbart lön. Det här räkneexemplet visar på avsaknaden av attraktivitet för att påbörja studier för att bli yrkeslärare. Det måste därför göras en översyn av hur förändringar i lön, utbildningskrav och anställningsform skulle ge oss fler yrkeslärare utan att tumma på den pedagogiska förmågan. Det är en uppgift som förutsätter att näringslivet och skolan samarbetar för att skapa dessa möjligheter. Detta är inte ett otänkbart samarbete och det räcker att lyfta blicken och se på hur yrkeshögskolorna arbetar med yrkesverksamma som undervisar men det gäller hela tiden att de pedagogiska kunskaperna kvalitetssäkras.
Det finns en konsensus om att lärare har ett av de viktigaste arbeten som finns och bär på ett ansvar som få andra yrken kan jämföras med. Att ge elever kunskaper för att kunna ta sig fram i livet och hitta sin plats på arbetsmarknaden är en massiv uppgift. Framför allt är det en uppgift som är av yttersta vikt för kompetensförsörjningen och Sveriges fortsatta tillväxt. Ändå symboliseras inte detta i yrkets status på arbetsmarknaden. Därtill kastas andra uppgifter i lärarnas knä vilket begränsar tiden som kan användas till deras egentliga uppgift – att undervisa. Att höja statusen på ett yrke görs definitivt inte genom att förminska vikten av den uppgift de redan har och reducera förmågan till att själv styra arbetet.
Politiken har förstått att Sverige har problem med kompetensförsörjningen. Nu tvingas kommuner att ta större hänsyn till arbetsmarknadens behov i planeringen och dimensioneringen av antalet utbildningsplatser. Förhoppningen är att färre ska välja teoretiska program till förmån för praktiska program. Men faktum är att även om det är få ungdomar och vuxna som utbildar sig inom praktiska utbildningar är det ännu färre som vill utbilda dem. Det är en ekvation som inte går ihop och än mindre om de nya riktlinjerna fyller sitt syfte. Yrkeslärarna måste bli fler. Vi uppmanar därför politiken att skapa förutsättningar för att vi ska få fler duktiga yrkesverksamma att vilja utbilda ny arbetskraft. Annars kommer vi ha ett stort hål på arbetsmarknaden och en begränsad tillväxt i Sverige. Detta är vi helt beroende av för vår gemensamma framtid.
Madeleine Fils
projektledare Gymnasielärling, Sydsvenska Handelskammaren
Caroline Höstgren
expert Yrkeshögskolan, Sydsvenska Handelskammaren
