Debattartikeln publicerades i Kristianstadsbladet den 2022-02-21.
I vår behandlas Trafikverkets förslag till nationell plan för väg och järnväg. Det rör sig om 920 miljarder som skall klubbas i en nationell plan som sträcker sig till 2033. Planen är rullande och ses över var fjärde år. Det är alltså inte så ofta vi kan påverka inriktningen i dessa viktiga frågor.
Sverige har övergripande mål för transportsystemet som den nationella planen skall förverkliga. De har beslutats av riksdagen och varit desamma under lång tid. Det övergripande målet är ”att säkerställa en samhällsekonomiskt effektiv och långsiktigt hållbar transportförsörjning för medborgarna och näringslivet i hela landet”. Dessutom skall det bidra till ”utvecklingskraft i hela landet.”
Det finns alltså en tydlig geografisk ambition avseende samhällsekonomi och utvecklingskraft – den ska gälla hela landet.
Handelskammaren har nu granskat förslaget som ligger på bordet och de tre föregående nationella planerna. Det rör sig om transportpolitik mellan åren 2010 och 2033, det vill säga nästan ett kvartssekel. Eller en politikergeneration, om man så vill.
Hur man än vänder och vrider på det så är det svårt att se annat än att planerna missar målet. Det är nämligen samma regioner som får stora satsningar i plan efter plan. Och samma som blir utan.
Fördelningen kan räknas ut på olika sätt. Man kan titta på miljarder i totala satsningar, eller jämföra per capita. En annan möjlighet är att vikta efter ekonomisk bärkraft och därmed ge storstäderna en större andel som utgångspunkt.
Frågan är viktig men det handlar inte bara om ekonomi. Även demokratiska aspekter är viktiga.
I förslaget tar Stockholm och Västra Götaland tillsammans 160 miljarder, alltså omkring halva potten. Så har det sett ut tidigare också. Det kan vara rimligt att se storstadsregionerna som en egen kategori. Men även i en sådan jämförelse är får Stockholm över 30 procent, Västra Götaland runt 20 procent och Skåne 7–8 procent om man ser till per capita-fördelningen.
För nordöstra Skånes del har Trafikverkets förslag till ny plan varit en besvikelse med framför allt uteblivna satsningar på Skånebanan Kristianstad-Hässleholm. Spåret är i dagsläget ett av Sveriges mest trafikerade och att ett dubbelspår kommer på plats är av stor vikt. Dessutom oroar försenad byggstart av objekt på E22.
Frågan är viktig men det handlar inte bara om ekonomi. Även demokratiska aspekter är viktiga. Vi har nationella planen som ett gemensamt statligt verktyg. Men i samma län som i över 20 år hamnat utanför planen sänks nu tillgängligheten genom att dåligt underhållna riksvägar skyltas ner från 90 till 80 km/h. Detta sker samtidigt som Stockholmsregionen tillskjuts 15 miljarder för en länsväg – ett objekt som egentligen skall hanteras i länet.
Nästan ett kvarts sekel med dessa obalanser är allvarligt och börjar allt mer likna ett demokratiskt problem – bortsett från att det hämmar ekonomisk utveckling.
