”Utanförskapet är en tickande bomb”

Debattartikeln publicerades i Svenska Dagbladet 2022-06-21.

Alla talar om utanförskapet, men ingen kommer att kunna göra någonting åt det så länge det råder en sådan förvirring kring vad som menas med utanförskap. Vi måste våga definiera vad utanförskap är. Och vi måste våga sätta siffror på det. Ny forskning på området visar att vi här sitter på en tickande bomb.

Frågan att besvara är hur många människor i arbetsför ålder som vid varje given tidpunkt inte har tillräckliga inkomster för att kunna försörja sig själva. Vet vi det så vet vi också omfattningen av utanförskapet. Vi får då en bild av hur väl integrationen fungerar och vi får klart för oss hur många människor som försörjs av samhället.

Vanligast är att titta på syssel­sättning och arbetslöshets­statistik. Dessa mått ger dock en skev bild av utanförskapets storlek. Att vara sysselsatt, eller inte arbetslös, betyder inte att personen i fråga har tillräckliga inkomster för att försörja sig själv.

Ett annat ofta använt men missvisande mått är att titta på bidrags­beroendet. Då får vi siffran 800 000 ”helårs­ekvivalenter”. Det är viktigt att förstå att detta inte är samma sak som antal individer. Två personer som lever på bidrag sex månader var bildar alltså en helårs­ekvivalent. Så måttet underskattar grovt antalet personer i utanförskap.

För att korrekt kunna bedöma utanförskapets storlek måste man använda ett själv­försörjnings­mått: Hur många människor i arbetsför ålder är själv­försörjande? Vi har valt fyra basbelopp som gräns, viket motsvarar en månads­inkomst på lite drygt 16 000 kronor före skatt. Vi har medvetet valt en låg gräns för att inte bidra till att utanförskapets omfattning överskattas.

Detta mått visar att cirka 1,8 miljoner människor i arbetsför ålder inte har tillräckliga inkomster för att försörja sig själva.

En person får i praktiken försörja tre.

Sveriges befolkning är i dag lite drygt 10 miljoner, varav 56 procent är i arbetsför ålder. Räknar vi om själv­försörjnings­siffrorna så innebär det att 3,8 miljoner människor inte bara ska försörja sig själva utan även bidra till försörjningen av ytterligare 6,2 miljoner människor. Vi har alltså en liten minoritet i Sverige som bär en väldigt stor försörjnings­börda. En person får i praktiken försörja tre.

Lägger vi ett livscykel­perspektiv på utanförskapet med målsättningen att individer inte ska vara nettobidrags­tagare så ser vi att en stor majoritet av invandrare från länder utanför västvärlden aldrig kommer att bli själv­försörjande.

Siffrorna är i sig så allvarliga att det är farligt att börja manipulera dem. När arbetsgivar­organisationen Svenskt Näringsliv gör motsvarande beräkningar och då exkluderar gruppen studenter så plockar man bort en grupp som innefattar många svensk­födda. Andelen utlands­födda i utanförskap ökar då i onödan. Vi behöver ett enkelt och begripligt mått på hur många som inte har tillräckliga inkomster för att försörja sig själva. Alla godtyckliga exkluderingar försvagar tilltron till mätmetoden.

Utanförskapet är också mycket ojämnt fördelat över landet. I en ny rapport, beställd av Malmö tillväxt­kommission, författad av Johan Eklund och Johan Larsson, har själv­försörjningen och utanförskapet i denna vår tredje största stad studerats. Resultatet är förskräckande. Av Malmös befolkning på cirka 348 000 människor (2019) är knappt 200 000 i arbetsför ålder. Av dessa saknar 75 000 självförsörjning. Det motsvarar total­befolkningen i en medelstor svensk stad. Två tredjedelar av Malmös befolkning är alltså antingen inte i arbetsför ålder eller saknar själv­försörjning. Detta är siffror som borde få såväl politiker som väljare att baxna.

Även tiden för att nå själv­försörjning varierar över landet. Rapporten visar att integrationen för icke-västerländska invandrare tar längre tid i Malmö än i Stockholm och Göteborg. Efter åtta till nio år är 40 procent av de invandrade själv­försörjande i Stockholm. Motsvarande siffra för Göteborg är cirka 10 år. För Malmö nås 40-procents­strecket först efter 13–14 år. Men i samtliga fall tar det långt över ett årtionde innan hälften av de invandrade blivit själv­försörjande.

Rapporten visar att Malmö leder en problematisk utveckling. Antalet inrikes födda som är själv­försörjande har stadigt ökat sedan 1990-talets mitt. Under samma period har antalet utrikes födda utan själv­försörjning trendmässigt ökat. Sedan mitten av 2000-talets första årtionde utgör utrikes födda en absolut majoritet av de icke själv­försörjande.

Hela fundamentet för den svenska välfärds­modellen håller på att undermineras.

Utanförskapet har i hela riket successivt antagit i det närmaste etniska förtecken där utrikes födda utgör en växande andel individer som saknar arbete och inkomster. Malmö innehar den föga åtråvärda första­platsen i denna liga. Där är den absoluta majoriteten av de icke själv­försörjande av icke-västerländskt ursprung.

Om inget görs nu är Stockholm snart där Malmö befinner sig i dag. Och hur det ser ut i Malmö då törs vi inte ens tänka på.

Utvecklingen är ohållbar. Hela fundamentet för den svenska välfärds­modellen håller på att undermineras. Samhället slits isär.

Ett första viktigt steg för att lösa detta utanförskaps­problem är att man från politiskt håll inför en målsättning om självförsörjnings­grad. Det hela måste ske transparent; SCB bör få i uppdrag att fortlöpande redovisa statistik över självförsörjnings­graden i olika delar av landet.

Svenska folket måste få en rättvisande bild av hur omfattande det ekonomiska utanförskapet är.

Lars Backsell
entreprenör och ordförande Entreprenörskaps­forum
Johan Eklund
chefsekonom Sydsvenska industri- och handels­kammaren och professor i national­ekonomi
Dan Olofsson
entreprenör